Det syntes inte, det tog bara plats

Jag har letat efter den där dagen. Den då det började. Men det finns ingen sådan dag att peka på, och det var länge det som fick mig att tvivla på mig själv. Om det inte fanns en scen att beskriva, hade det då ens hänt?

Det jag inte såg var att det aldrig behövde vara en scen. Det räckte med en blick när jag sa fel sak vid middagen. En suck när jag berättade något jag var glad över. Ett tonfall som fick mig att förklara mig, om och om igen, tills jag inte längre mindes vad jag egentligen hade menat.

Jag trodde att kärlek var att anstränga sig mer. Att om jag bara blev tillräckligt lugn, tillräckligt tydlig, tillräckligt lite, så skulle det bli bra.

Summan av det små

Var för sig gick allt att förklara bort. Han hade haft en tung dag. Jag var känslig. Vi var trötta. Det var först långt efteråt, när jag skrev ner det, som mönstret trädde fram: hur mitt utrymme hade krympt så långsamt att jag hann vänja mig vid varje ny gräns innan nästa drogs.

Det är det jag vill säga till dig som läser och känner igen dig men inte har någon scen att peka på heller. Det behöver inte ha varit dramatiskt för att ha varit på riktigt.