Det jag är ledsen för, till mina barn

Länge intalade jag mig att barnen var skyddade. Att det jag bar tog jag ensam, att jag höll det borta från dem. Det är kanske det jag har fått ompröva mest.

De såg. De hörde tonfallen genom väggarna, de kände stämningen i hallen innan någon hade sagt ett ord. Barn läser rum bättre än vi tror, och mina läste vårt varje dag.

När min dotter som vuxen berättade hur hon mindes en viss kväll, ville jag genast rätta henne. Sedan hörde jag mig själv och tystnade. Det var min tur att lyssna, inte förklara.

Att reparera utan att kräva

Det jag lär mig nu är att inte be om att bli förlåten på mina villkor. Reparation är inte en enda samtal där allt blir bra. Det är många små stunder där jag visar att jag klarar av att höra det svåra utan att göra det till min egen sorg som de måste trösta.

Vissa dagar räcker det med att laga mat tillsammans och prata om ingenting. Också det är att bygga något.